elfant

nu har jag skickat iväg årskurs 3:s första uppgift! Nu tar jag tag i mina byxor och springer hem!
Kalas i helgen, jag längtar, ses i vimlet!

jag vet inte hur många som har sett mig gå genom stan, det är väl ett par stycken ändå. Fler är det nog ändå som sett mig bli livrädd för fåglarna på stadens gator. Jag pratar om de psykiskt sjuka duvorna som flyger en cm ovanför huvudet och dyker och vandrar snuskigt mot en. Hur kan en varelse som är endast 2dm hög skrämma mig, en människa på 160cm så pusler slår och svetten rinner? Jag har alltid sagt att fåglarma, dom gillar inte mig. Och nu satt jag och kollade lite på dn.se (nördigt jag vet) och hittade en artikel.. Artiklen handlar om hur fåglar kan komma ihåg ett människoansikte och om folk varit snälla eller elak mot dom. Djuren kommer att mörda oss snart. Jag lovar!!

Kråkor minns dig

första dagen som jag spenderat med SPSPIT06, fjantigt namn, fjantig klass, jag vet men de andra klår oss inte dock. Dom är bra fjantigare! Men hur som helst, första dagen är avklarad och jag vet inte om jag ska le eller fälla en tår. Är det glädje eller besvikelse som bubblar upp inom mig? Jag känner inte om jag är förväntansfull eller om jag bara spår ett totalt mörker för det närmaste månaderna. Nej ett totalt mörker kan det knappast vara, alla säger att sista året är roligaste. Men jag är fan inte förväntansfull för fem öre. Det första vi får höra är att vi fått en uppgift om Georgien som ska vara klar på fredag. Så nu gamla SPIT2, det är bara att kavla upp ärmarna och gräva våran grav, eller är det vägen mot lyckan,  rikedommar och framgångar vi bygger?? Jag är fundersam, tvåan var jobbig. Hoppas "alla" har rätt med att det är tvåan som är det värsta året. Jag håller alla mina fingrar i kors, nej fan i ett jävla virrvarr tills dom blöder bakom ryggen och hoppas med hela kroppen att jag klarar trean med ett glatt humör, glada minnen och fina stunder.
Det är faktiskt våran tur att till sommarn sjunga om våra lyckliga dagar...!

usch, jag har såå ont!!!

nu över till ett repotage om Marielle Keller, hon bor i en lägenhet med sin mamma på den vackra ön i närheten av Östersund, uppe i de norrländska viddarna. Marielle har även en far som bor utanför stan. Marielle älskar att vara med Elin Nilsson (innehavare av denna blogg!!) och vill mest av allt vara Elin. Nu när det är omöljigt tar Marielle alla chanser hon får att få vara nära Elin, men Elin njuter av uppmärksamheten och märker inte längre hur Marielle klänger och pussar på henne. Må så vara, Elin älskar sin Marielle!

Emma sitter brevid och stickar som Marielle säger, Elin sitter vid datorn och Marielle pratar i telfonen med Jonas som mönstrar! Lycka till Jonas


ikväll ska vi kolla på hockey kasnke, sen ska vi dricka varm chocklad och gosa!

jag citerar den hemske karln Markolio: "Jag orkar inte mer, vill inte vara kvar..." jag syftar dock inte att vara kvar i det  militära, jag orkar inte jobba något mer!! huga vad trist det är!! :-O

otillräkligheten känns nu, ända ut i fingertopparna och tåspetsarna! Hatar att vara ovän med någon. Orkar inte det nu, nu ska jag på jobbet och tjäna pengar istället. Blää vill bli liten igen och slippa kraven och ansvaret. Och tänk, jag har ändå inte blivit vuxen än. :-O

jag kan låta tjatig, som jag gnabbar på om jobbet men det känns som att det är det enda jag gör!! men snart är det slut på det. skolan tar över istället, så förbered dig på ett tjat om skolan sen!!

jag åt föresten surströming för första gången i mitt liv iförrgår! det var inte så farligt som jag trodde att det skulle vara.
måste även tillägga att folket som marielle hänger med är bland dom roligaste jag har träffat. I lördags och söndags har jag skrattat nonstop nästan.

här har man gått och snyftat efter ett par sjuuukt snygga björn borg skor, men tack vare mitt jävla jobb har jag inte haft tid att köpa dom, så när jag ääntligen slutar innan stan stänger, springer jag ivåg till affären för att upptäcka att dom inte finns längre i min storlek!!!? men vad fan gör jag nu då? Dom var verkligen välkommen i stor fet, kärleks-fucking-full famn hos Elin Nilsson. Nu har jag letat i hela stan efter dom där skorna men ICKE!! jag hatar Östersund. Aldrig, aldrig blir man nöjd till 100%, bara så jävla besviken, vilket jävla skit utbud det är i den staden, verkligen!! Nu ska jag säga farväl till stan för ett par minuter och besöka det berömda internet för att beställa dom därjävla skorna, till vilkt pris som helst Nästan!

imorgon är man alltså tidningskändis i norge, mer känd som Elin Nilsson, 18 år som bor 3mil utanför östersund i en by som heter Tandsbyn.

jag var alltså på jobbet igår när en journalist kom och presenterade och frågade om dom inte fick ta kort på mig. Öööh, jaha tänker en förvånad Elin. men okej varför inte (jag är ju van vid media serru) så jag svarade på lite frågor om jamskan och jag posade snällt med min städvagn framför kameran.

min blogg borde bli arbetarrörelsens blogg typ, jag bara jobber och jag jobbar. Men det går bra att jobba nu, pengar rullar in som det ska, det går som sagt bra!

Imorgon ska jag och sofia dricka vin och mysa! Jag längtar!!

jag har, som jag kasnke har sagt bara jobabt och jobbat ochjobbat, men helgen lunkar sig sakt mot mitt håll och med den komemr ledighet! Shit, jag längtar verkligen, jag ska banne mig unna mig en kväll att dricka alkoholhatliga vätskor och vara bakis hela dagen efter utan att behöva ställa någon klocka, utan att måste kliva upp för att sedan gå på jobbet. JAG LÄNGTAR!!!


Igår och idag har jobbet varit en fröjd för sinnet, trevliga gäster, ett mycket gott humör hos mig och bara allmänt bra, men söndagen under yranhelgen var verkligen en pest!! iallafall för min del och jag har mia misstankar om att jag inte var ensam om att känna mig just, ensam.

Bakis så det räckte och blev över stog jag och städade efter en helgs festande för ca 40personer i olika åldrar och i olika rum. Tack alla ni som bodde på våning 4 på Gamla Teatern för att ni inte spydde ner hela rummen!! Ett stor pls i kanten för er!
Yran var som sagt slut för 2008 och med den fösvann finvädret och ett bra humör, jag blev näst intill deprimerad på jobbet, var så fruktansvärt trött att tårarna rann och jag kännde mig misslyckad och så jävla ensam, det kändes som jag bodde själv i östersund och att alla världens trevligaste människor kom hit till mig under n vecka och sen åkte alla igen, Och här stog jag, ensam och fick plocka upp resterna efter festen. Men redan måndagen efter var den känlsan borta, bara ett år kvar till nästa yran. Som våran egen president, Evert Ljusberg sa; "Vi jämtar delar upp året i två årstider, den innan yran och den efter" Hallelujah!! för banne mig vad det stämmer!!



Nu väntar duschen,
och jag älskar mange schmidt's låt Inget att förlora!
jag älskar också brämhults annnasjuice, superb god!!
jag vill också att alla ska prova coca colas nya dryck: Coca Cola Light Plus, proppad med vitaminer tydligen, den var mycket god!!