elfant

jag vet inte hur du vill göra.. jag vet inte ens själv hur jag vill göra,  och jag klandrar dig inte för att tveka. Men jag då? Får jag tveka...? efter det jag har gjort mot dig så är jag väldigt, väldigt tacksam att u inte hatar mig, att du kan ens titta på mig nu efteråt. Men jag tvekar också, samtidigt som en del av mig säger "kör hårt" säger den andra delen "ta det försiktigt nu...!"
Men du är en av dom få som kan få mig att le när jag tänker på allt som vi sagt och gjort när jag går genom stan alldeles själv. Du är en sån person som får mig att slappna av och vara mig själv. Du skrattar åt mig, med mig, istället för mig. Du förklarar om de tär något jag inte förstår, du ler med ett fruktansvärt smittsamt leende. Jag ser direkt om något är fel och det sista jag vill är att du ska vara ledsen. Ändå sårade jag dig något så fruktansvärt helt på egen hand... vad är det som gått snett då hos mig själv, undrar jag nästan varje dag.

Jag täner låta dagarna gå och tänker inte planera något, det som händer, händer och det som inte växer fram på egen hand får stanna under ytan och gro tills tiden är mogen. Jag är bara tacksam att jag då och då, kan få ett sms med en kaxig kommentar, en kitshig fråga eller ett härligt påstående. Det är då jag kan gå vart som helst med ett alldeles speciellt leende på läpparna! Tack för att du är du!