elfant

jag hatar att ha den där känslan i magen. De där känslan som gör att man bara vrider och vänder sig på nätterna. Osäkerheten om det är en bestående känlsa, en känsla som stämmer. Den där känlsan har dykt upp nu några nätter. Otillräckligheten. Jag känner mig inte tillräklig för att mina vänner. Jag får en känsla av att dom vill mer av mig än vad jag kan ge. Men jag ger hela mitt hjärta, och jag samtidigt som jag är livrädd att bli själv kvar, vet jag med stor självsäkerhet att jag kommer ha dom kvar vid min sida en tid framöver. För alltid vet jag inte men.. en tid framöver.

Kvällens matstund med Sofia och Emma tog bort en liten del av den känslan,
Att Helena ringde likaså. Även att Tobias ringde hjälpte mig.

Jag kasnke inte kan få slut på svälten på jorden, jag kan inte stanna alla krig, göra alla sjuka friska men jag finns här och lyssnar för som som vill prata, och jag vet att jag har öron att prata med när jag själv behöver prata.

Dagen kunde inte sluta bättre. Tack och välkommen till min nya blogg!